Coola Ara och söta Susanna

Jag läser med stigande förvåning om hur folk ondgör sig över dagens svenska idrottsmän och kvinnor som skyller ifrån sig på det ena och det andra. Det dras paralleller till 56:orna som minsann förberedde sig minutiöst och alltid uppträdde korrekt.

Ice man Borg och den minst lika stillsamme Stenmark står som förebilder för svensk idrottsutövning. Men ärligt talat, kan verkligen en hel befolknings idrottsutövare förväntas vara så kalla, så perfekta? Självklart inte, tittar man på 56:ornas bad boy, Frank Andersson så kommer en annan bild fram, Hoa Hoa Dahlgren och Ricky Brusch är inte heller direkt sinnebilden för kyla, precision och diplomati.

Ändå förväntar sig svensken att den svenske idrottsutövaren ska vara som Borg och Stenmark, perfekta, tysta och korrekta. Detta präntas in i ungdomar från dag 1, du ska inte skrika, du ska inte slå racketen i marken, vad ska folk tro? Just det, vad ska folk tro, du drar ju skam över mamma och pappa som inte uppfostrat dig bättre!

Det är därför folk älskar Susanna Kallur, hon kämpar med tårarna, svarar på frågorna tappert och försöker t.o.m. le och se en ljusning 2 miuter efter att hon trillat och insett att hela vårens och sommarens rehabträning varit förgäves. Det är därför många tycker att Ara Abrahamian (reservation för mannens efternamn) drar vanära över sig själv och landet när han lägger bronsmedaljen på mattan och går ifrån prisutdelningen. Herregud, vad ska folk tro om oss svenskar, hur tusan uppför sig karln egentligen?'

Man förväntar sig att Ara ska stå och tugga fradga med ena mungipan och med den andra säga saker som "självklart känns det bittert men när dammet lagt sig och jag insett hur stort ett OS är kommer jag att känna mig nöjd med min insats, jag känner mig som moralisk segrare och nu ska jag starta en namninsamling för att komma till rätta med korruptionen inom brottningsvärlden". Svensken förväntas knyta handen i byxfickan, starta en studiecirkel och sköta saker på demokratisk väg, inte göra en så synlig protest som kan väcka anstöt och rendera i diskvalifikation och avstängning.

Ambiguousness blir också chockad av kraften och direktheten i hur Ara hanterar sin protest, jag är också skolad i att hålla ilskan inom mig, inte ställa till en scen, tänka först och tala sen. Men detta leder också till att ilska byggs upp inom mig. Jag har fått höra att jag måste tygla mitt temperament sen jag var 3-4 år, det gör jag också, tills jag byggt på mig för mycket internt tryck och då kokar jag över för en skitsak, oftast hemma och låter det gå ut över frun vilket inte kan vara rätt sätt att hantera situationen. (Det finns ingen anledning att ringa ROKS, det går aldrig till handgripligheter!) Så jag måste säga att jag respekterar Ara som har modet att göra en så kraftfull och synlig protest att han riskerar sitt brons och en ev. framtid som brottare och önskar att hans exempel visar för fler svenskar att det är OK att protestera, att det är OK att visa sina känslor och att det är OK att stå upp för det man tror på.

När sedan Kronblom halvliggande på sofflocket i OS-studion säger att pressen kan funka som en samtalsterapeut för idrottaren och Pops sitter och ler smickrad håller jag på att smälla av. Fast så har det ju blivit och det är ytterst få (om någon) förutom Zlatan som vågar snoppa av sin reporter när han ställer samma fråga för tredje gången. Jag hoppas vid gud att Sanna Kallur verkligen är så söt som hon verkar när hon snällt svarar på Peter Jonssons idiotiska frågor, för om hon gör det av uppfostran är det ärligt talat sorgligt att hon inte svarade (på frågan "hur mår du");

"Vad tror du ditt tandblekta, slingade, solariebruna mähä? När du satt och fikade med Pops och Jihde i våras körde jag backryck tills jag spydde. När du limmade på OS-värdinnor i lobbybaren igår kväll låg jag och grät i isbadet medan bedövningssprutan släppte och när du ramlade ur sängen bakfull för att beställa frukost med roomservice i morse hade jag varit uppe i fyra timmar och värmt upp. Jag har ont, är trött och besviken så hur tror du jag mår?" Men det hade självklart inte gått hem i stugorna och det är inte sådan Susanna är uppfostrad att vara så reaktionen blev en tittarstorm mot Jonssons okänsliga frågor i AB.

Jag vill tro att Susanna är så söt som hon verkar och att Ara är så cool som han verkar och jag hoppas att dessa två motpoler kan tjäna som inspiration till idrottsföräldrar i hela Sverige att låta sina barn få sina utbrott och att låta sina barn vara sig själva. (Så länge det inte går ut över andra människor eller barnen skadar sig själva så klart). Återigen, invandrarna lär oss svenskar nya saker varje dag!

Fler länkar: AB1, AB2, AB3, DN