Hur invandrare integrerar sig själva trots svensk "integrationspolitik"

Med den blocköverskridande obefintliga integrationspolitik som drivits under gud vet hur många år har en del invandrare faktiskt hittat energin att kämpa sig in i det svenska samhället trots svensk integrationspolitik och svensk mentalitet, en bedrift de ska ha all heder för och jag t.o.m. skulle vilja kalla dem för vår tids stora hjältar.

Det är mot den bakgrunden jag tycker det är så tragiskt hur man silar myggor och sväljer kameler. Det blir liv om ett klädställ i dressmans butiker samtidigt som SD tar sig över 4%-spärren.

Jag bor i ett litet villasamhälle ett par minuter utanför sta´n. (För alla Stockholmare vill jag påpeka att det finns fler än en stad i Sverige!) :-) Här ute ser man prov på den integration som vissa, synnerligen viljestarka invandrare faktiskt lyckas med mot alla odds. Efter flyktingförläggningar, betong-ghetton, diverse städjobb m.m. har de kämpat sig till en ekonomisk situation där de kan lämna betongen för villakvarteret (trots svårigheterna att få lån från svenska långivare).

Väl här kommer den kanske största utmaningen, att skaffa sig bekanta i den svenska villaidyllen. Ni vet, vi som fortfarande ringer barndomskompisarna flera gånger i veckan men knappt byter ett ord över häcken med grannen. Vi som köper var sin studsmatta till barnen och på senare tid var sin pool.

Här kommer plötsligt någon som vill prata mer än 2 minuter över häcken, någon som erbjuder sig att hjälpa till att byta den där murkna brädan på fasaden, någon som kommer över med några bullar och någon som bjuder över dig på kaffe redan en vecka efter att de flyttat in. Sen har de ju så konstiga vanor också. Ta bara barnkalaset. Korv, pizza, hamburgare, tårta, bullar, kakor, Bahklava (ursäkta stavningen, jag hoppas ni förstår vad jag menar), nötter och godis på ett bord där man får förse sig med vad man känner för istället för att först bjuda på det varma, sedan bullar, sen tårta och till sist godiset. De yngre barnen är ju helt vilda och får hoppa i soffan och hemska tanke får godis på en tisdag medan de äldre är närmast fascistiskt hårt hållna och måste hjälpa till med både disk och gräsklippning och dessutom vara hemma 23 även på helgerna.

Hur ska man förhålla sig till de här uppviglarna mot den svenska villanormen? Ambiguousness tycker att de är det svenska samhällets hjältar. De har verkligen kämpat sig upp från den kanske lägsta socialgruppen som finns i landet. De jobbar, betalar skatt och vill inget hellre än förstå sig på oss tysta, traditionella, "kan själv" människor. Vi har jättemycket att lära av dem och de har förmodligen mycket att lära av oss även om det är svårare för mig att säga vad det skulle vara.

Så nästa gång någon med osvenskt utseende säger ett vänligt ord till dig, personen är förmodligen inte en galning utan bara en vänlig individ som vill försöka komma dig lite närmare och ev t.o.m. bli vän med dig.

Fast vi får ju inte låta det gå för långt, tänk om det bara blir en studsmatta i varannan trädgård och pool i var femte trädgård. BNP skulle sjunka dramatiskt och fetman skulle öka i galopperande takt då vi får råd med en extra Bahklava till det svenska kaffet och hur skulle det se ut?