Springsteens avskedsturné med E street band?

Jag var på Ullevi i helgen när Springsteen and the lovemaking, lifetaking, earthquaking E street band fullkomligt tog andan ur mig. Att 2008, 59 år gammal mer än 30 år efter Vietnamkriget gå in och önska Happy fourth och sedan räkna in Born ni the USA sänder ett statement. Frågar du mig så är det att inget är glömt inget är förlåtet men ikväll är bandet tillbaks i guldåldern, hungriga, "poor man want to be rich, rich man want to be king and a king aint satisfied ´til he rules everything". Och trots hungern och spelglädjen är det Kung Bruce som regerar allt, iallafall innaför Ullevis mäktiga murar. The boss beställer fladdrande händer och hela publiken är med, även bak i kröken på sittplats.Visst har Clemons varit spänstigare och visst har Springsteen själv haft mer tryck i rösten men det är en magisk afton när Steve Van Zandt går in och höjer en av få mediokra låtar (jag har glömt vilken) i slutet till oanade höjder och tar med sig hela Ullevi som kör. Eller Niels Lofgrens gitarrsolo när han dansar varv på varv på scen i because the night. Eller den sorgligt underskattade 4th of july ashbury park (Sandy). Eller American land som redan är en klassiker och tagit över Ramrod´s plats som crazy nummer.Att få så gott som hela den klassiska repertoaren levererad på ett tre timmar långt svettigt silverfat är bara för mycket. Den levereras dessutom i klassisk tappning vilket Nunstedt kommenterade som något negativt men ärligt talat, Springsteens alster under perioden 75-85 behöver inte förnyas, det ska avnjutas i orginal med mycket få undantag.Ett sådant undantag hörde jag för första gången i globens annex midsommardagen 2004 eller var det 2005? Reason to belive så smutsig och bluesig att jag vaknade till ur bakfyllan. Ensam trampade han takten på scen spelade munspel och sjöng i munspelsmicken. Sagolikt.Vad är det då som gjort att jag inte skrivit tidigare om detta? Jo helt enkelt chocken att detta kan ha varit sista gången jag fått privilegiet att uppleva Springsteen och E street band. Sista gången jag blir överkörd av den ångvält som E street band är när de är på spelhumör. Så tighta, så samspelta och samtidigt så fantastiska individualister. Vad vore Jungle land utan samspelet men också utan Clemons sax? (Och en av få låtar jag saknar på konserten, det är väl den och thunder road!)Chocken över att behöva tänka sig en sommar utan en springsteen konsert. Det kommer att vara som oxfilé utan rödvinet, Sonny utan Cher, Gene Simmons utan sin orkester. För vad man vet om Springsteen och E street band är att de alltid levererar, vilket man inte alltid kan säga om oxfilén, Sonny, Gene eller svensk sommar.Chocken att inte få några mer konsertupplevelser i den klass som den här konstellationen levererar. Jag har iallafall inte varit på någon konsert med något annat band som ger en sådan total hängiven känsla bland publiken som blint lyder varje vink från Boss:en.Chocken att aldrig mer få yla ackorden till the river.Jag lärde mig engelska av Springsteen på pojkrummet där jag satt och lyssnade sönder samlingsboxen live 75-85 samtididigt som jag läste sönder texthäftet. Jag funderade på värderingar och de öden som Springsteen målar upp och jag visste att jag ville att mitt liv skulle betyda något och inte hamna i någon av de dystra återvändsgränder som han målar upp på nebraska albumet men också att det alltid finns en ljusning och att det alltid finns en väg ut via thunderroad. För i slutändan tramps like us, baby we were born to run.Is a dream a lie if it don´t come true or is it something worse? Nej, det har varit en dröm vid varje konsert och drömmen från pojkrummet att stå längst fram och sjunga med Boss:en har gått i uppfyllelse, jag vill bara drömma lite till. Everything dies baby that´s a fact, but everything that dies some day comes back. Så Bruce, tack för allt! (Och välkommen tillbaks!)