Socialliberalism, hur funkar det i en konstitutionell demokrati?

OK, nu är jag ute på djupt vatten men what the heck! Som jag minns samhällsskunskapen lägger partierna fram sina program och vallöften och efter det väljer "pöbeln" de partier som de tror bäst ska representera dem. Eftersom det inte går att förutse alla situationer som ska inträffa pratar man dessutom om värderingar när man profilerar sitt parti så att pöbeln kan känna sig trygg i att de partier man väljer kommer att hantera oförutsedda situationer på ett sätt som pöbeln skulle vilja.

Men hur tusan ska pöbeln då förhålla sig till sk socialliberaler?

Efter att jag gått ut gymnasiet infördes personvalet och om socialliberaler röstas in i riksdagen via personval är väl det sin sak. Om däremot socialliberaler tar sig in i riksdagen via den "vanliga" partivägen, är det då acceptabelt att de tillåts vara just socialliberaler? Om nedan definition på socialliberalen stämmer in på dem (saxad från SVD´s ledarblogg ) är ambiguousness synnerligen skeptisk!

"Folkpartisten Johan Ingerös analys av socialliberalismen, hämtad från en debatt i smarta mejllistan 1976 i veckan:

"Du misstolkar socialliberalismen.Poängen är att den inte är en ideologi. Den är ett förhållningssätt. Eftersom man aldrig på förhand vet om socialliberalen hamnar på den sociala eller liberala halvan går det inte att definiera honom/henne. Det kan bli en radikal valfrihetsreform inom pensionssystemet i kombinatipon med rökförbud på krogen. Det kan också bli statliga monopol i kombination med grönt ljus för att röka var som helst. Det går inte att gissa i förväg. Socialliberalen strävar efter konsensuslösningar i det politiska mittfältet eftersom kanterna per definition ses som osmakliga. Socialliberalismen är därmed ett meskonservativt förhållningssätt gentemot det politiska samtalet, en kartong med politisk mellanmjölk som nästan, men inte riktigt, hunnit surna."

På sent 80-tal spred ungmoderaterna en slogan, "det är svårt att vara blå när man måste slåss mot en hel regnbåge". Detta var inte riktat mot HBT-samhället utan mot SSU och SAP som skiftade färg beroende på vilken fråga saken gällde. Tänk då att 20 år senare behöva bygga en regering på partier där det sitter riksdagsledamöter som ser det som en självklarhet att få tillägna sig en hel regnbåges färgskala vars slogan verkar vara "det är väl inte kappans fel att vinden vänder".

Det är av den här anledningen jag har mycket större respekt för vänsterpartister än socialdemokrater. Jag tycker vänsterpartister är mycket mer snett på det än sossar men vänstern är iallafall konsekvent vilket är mer än man kan säga om socialdemokraterna eller socialliberalerna.

Jag har också svårt att förstå hur många liberala bloggare tycker att det är OK med prostitution och porr men att FRA-lagen kränker människans integritet. Något mer integritetskränkande än att sälja sin kropp kan jag inte se (motargumentet torde ju vara att en prostituerad självmant väljer att vara just prostituerad men jag tror inte riktigt att det är så enkelt att man vaknar en morgon och säger, hmmm, om jag skulle ut och sälja röven idag!).

Politiker i riksdag och regering sitter där för att leda landet. En grundregel inom ledarskap är självklart att förstå och lyssna på dem man leder, annars blir man snart som franska forna kungar. Som ledare är det dock ännu viktigare att vara tydlig med vad man står för och vilka värderingar man har, med andra ord vilken ideologi man har. Detta för att de som följer en ska veta vad de ska göra när de ställs inför nya utmaningar och så att de man leder kan känna sig trygga i hur man själv som ledare förhåller sig till nya och oförtusedda utmaningar. Hur en socialliberal ska lyckas med det lilla tricket vet jag inte.

Socialliberalen kommer alltid att titta ut genom fönstret, se en folkmassa på väg någonstans och säga "där är mina väljare, nu går vi ut och kollar vart de är på väg"!

Är det ledarskap? Nej! Är det demokrati? NEJ!

Mer att läsa finns på SvD,